Det talas ju om dom, folk. Emofolk, metalfolk osv. Detta citat hörde jag förra veckan och det var ju rätt ja, annorlunda.

"Måste vi ha med dom, de är ju värsta random hjärtat på rätt plats folk"?
Lite random liksom. / Max Colliander

Denna film är nr 4 av 5 i den klassiska serien om Apornas planet, och utkom år 1972. Cornelius och Ziras son Caesar bor med den gamla cirkusägaren i en värld som på ca tjugo år förändrars drastiskt.

I en mystisk epidemi har alla hundar och katter dött ut och människan har i stället tagit apor till sina husdjur och betjänare i ett totalitärt övervakningssamhälle. Aporna som utvecklats och blivit mer intelligenta ju mer de drillats fångas in runt i världen och testas sedan hårt och brutalt av människorna för att se om de platsar i samhället, ex som personliga betjänter.


Apan Caesar, vars föräldrar kom från framtiden kan prata men det är ytterst hemligt. Efter att ha råkat försäga sig i affekt bestämmer sig Caesar att börja kämpa för apornas rättigheter. Han börjar organisera ett uppror och revolutionen närmar sig.

Jag tycker denna film är väldigt bra, spännande och metaforerna till slaveriets tid är många. Men samtidigt är inte heller hjälten Caesar perfekt och god på alla sätt och vis. Filmen får utan tvekan 5 av 5 i betyg.

Effekterna från 1972 är snygga och intressanta det enda jag riktigt stör mig på är apornas gångsätt som mer påminner om zombiewalken i Michael Jacksons musikvideo Thriller än om någon apgång. Det är kul med att Roddy McDowall hänger med i denna film med, och spelar rollen som Caesar  // Max Colliander

Idag lyssnade jag på några till låtar från Kents senaste album. Låten Isis och Bast tyckte jag om mest av det jag lyssnade på, lite vibbar av Kent-låten Ensammast i Sverige. // Max Colliander

Kent har nu släppt en låt till, tyvärr får den inte plats på det nya albumet Jag är inte rädd för mörkret. Hur den inte får plats kan man ju fundera på, jag tror en cd-skiva klarar av elva låtar. Men det är väl något med helhetsintrycket.

Det känns dock synd att Ett år utan sommar inte kommer vara med. Det är väldigt skön musik för öronen och mångfalt gånger bättre än singeln 999. Nu har jag visserligen börjat gilla 999 lite grann men den är en besvikelse. // Max Colliander

Rise of the planet of the apes, från förra året var väldigt hajpad då den kom ut. Originalfilmen är klassikern Planet of the apes från 1968 och är troligen någon form av uppföljare till Planet of the apes från 2001.

Som i alla sådana här filmer är det en forskare (spelad av James Franco) som uppfinner något nytt ämne som gör djuren intelligenta, är det inte hajar så är det apor då. Storyn är inget nytt och skådespelarna är inte lysande heller trots namn som Tom Felton och John Lithgow i rollerna. Filmen lovar mer än den håller kan man säga.

Musiken (Patrick Doyle) i filmen är dock riktigt bra och snygga scener finns det gott om. Men som tittare vet du redan från början vad som kommer hända och vem som ska vara elak och vem som ska mena gott. Därför är filmen ganska tråkig till en början men de sista 40 minuterna bjuder på underhållning med många riktigt snygga scener. Filmens som helhet får 3 av 5 i betyg // Max Colliander

Detta är den tredje filmen av fem i serien om Apornas planet från 1960-70talet. Filmen tar vid där tvåan slutade och jorden slutligen förstörs av kärnvapen. Men aporna Zira och Cornelius lyckas fly i en farkost och hamnar av tryckvågen från jordens förstörande i en tidsparadox och landar på jorden igen, nu på 1970-talet.

De blir till en början kändisar som alla tycker om men ju mer människorna (i USA givetvis) lär sig om deras och jordens historia ju mer skeptiska och t om fientliga blir de. Zira som är gravid och snart ska föda tvingas fly med Cornelius.

Filmen har flera uppenbara brister i form av ologiska beslut från regeringshåll, ofta man låter en "utomjording" bara gå och shoppa helt normalt samt har minimal säkerhet kring dom. Filmens slut är riktigt starkt i stil med Romeo och Julia-historien och filmen gör ett stort uppryck från föregångaren Beneath the planet of the apes, stark 4:a av 5 i betyg. // Max Colliander

p.s. pinsamt att dvd-fodralet på svenska innehåller faktafel

Det här är uppföljaren till klassikern Apornas planet, från 1968. Denna film nr två av flera utkom år 1970 och är alltså rysligt gammal.

Ett team amerikanska astonauter landar på samma planet i samma tid som i den första filmen i syfte att söka efter de i första filmen. Strax efter kraschlandningen är Brent den enda överlevande och han slår följe med Nova i sökandet efter Taylor och hans besättning.

I den förbjudna zonen sker märkliga, övernaturliga saker och under sökandets gång planerar aporna en invasion av den förbjudna zonen. Filmen låter inte så intressant och det är den inte heller. Ett praktexempel på när en uppföljare av en klassiker bara blir dålig. 1 av 5 i betyg. // Max Colliander

Mesigt, det är det första ordet som flyger genom mitt huvud när jag lyssnar på Kents nyaste låt, 999 som kom ut idag. Det är singeln till det kommande albumet "Jag är inte rädd för mörkret". Låtens text lovade mer än musiken gav.

Nu har jag bara lyssnat på låten 2 gånger men spontant får jag en illavarslande känsla, hoppas hela albumet inte låter så här. En blandning av Markus Krunegård, Broder Daniel och Gyllene Tider. Inget ont om de men det är inte Kent.

På Kent.nu står titeln "Sveriges största rockband", vad är då detta? Någon medelmåttig smått trallvänlig låt med långa nödrim, med musik som påminner mer om någon dryg pop än hård rock. Jag kommer säkert gilla denna låt mer framöver, men mitt första intryck var inte bra. Ser fram emot turnén i sommar och hoppas bandet spelar mycket från sina tidigare album. // Max Colliander

Bättre sent än aldrig, jag har nu sett filmen The usual suspects från 1995. Filmen var Kevin Spaceys genombrott och en alldeles lysande film är det.

Fem män som är eller har varit kriminella tas in i häktet misstänkta för samma brott. De släpps kort därefter och där kunde det ha slutat. Men en tid därefter dör alla i eldstrid med andra kriminella men den smått efterblivne Roger "Verbal" Kint (Kevin Spacey) klarar sig undan eldstriden och tas in på förhör. Där håller polisen förhör med honom och han ser ingen annan utväg än och erkänna och berätta precis allt, även vad han vet om den beryktade Kaiser Söze som tros vara inblandad.

Det låter kanske inte så intressant men jag vill inte spoila något. The usual suspects heter De misstänkta på svenska och är en klassiker rakt av, flera filmer och serier har gjort div. parodier på den och jag själv har aldrig sett en film med en så awesome twist i slutet tror jag.

Filmen är väldigt spännande och lite hemsk emellanåt men inte läskig. Skådespelarna är super och jag vill även lyfta fram Pete Postlethwaite som är otroligt bra i sin roll som Kaiser Sözes advokat Kobayashi. Filmen får 5 av 5 i betyg och jag tänker se den igen. // Max Colliander

Filmen Into the wild är baserad på en sann historia om en ung man som efter examen väljer att gå sin egen väg, i form av att ändra hela sin livsstil. Christopher lämnar sin familj utan och säga vart han ska, sopar igen de sista spåren och ger sig av till sitt livs Alaskaäventyr. Utan identitetshandlingar, med ett nytt fejkat namn och utan mobil etc. ger han sig iväg. Under filmen får man lära sig mer om hans upppväxt och familj samt följa honom under resans gång varvat med "nutid" då han är i Alaska.

Jag hade stora förväntningar på denna film eftersom Sarah sa att den var så bra och jag gillade den verkligen den var mycket annorlunda och jag visste inte att filmen var baserad på en sann berättelse när jag såg den och någon baksidetext hade jag inte läst då filmen var fildelad vilket ökade spänningen ytterligare. Into the wild är en vacker och spännande film med bra skådespelare och stämningsfull musik.

Man kan ju heller inte undgå tanken, att tänk om man skulle göra sådär själv, bara packa och dra undrar hur det skulle vara. Jag skulle vilja rekommendera den här filmen för alla som inte redan sett den och jag skulle gärna se den igen någon gång. Den får en mycket stark 4 av 5 i betyg. // Max Colliander

 

Det har varit tyst länge nu om det kommande spelet Metal Gear Solid: Rising som jag senast bloggade om i juli 2010. Nu i december 2011 har mer officiell information kommit och en ny trailer släppts och för att uttrycka mig milt så är jag djupt besviken och förhoppningarna om ett ytterligare historiskt bra spel som skulle berätta handlingen mellan två tidigare spel grusas hårt mot marken. Det värsta är att jag inte bara anar det, utan det är officiell information från spelskaparna själva.

Kojima productions som alltid legat bakom MGS-spelen har nu tagit in en ny samarbetsparner, Platinum games inc. Spelet byter också namn till att heta Metal Geas Rising: Revengeance. Detta är alltså inget nytt MGS spel utan någon ny grej som då förkortas MGR? Efter 24 framgångsrika år i MGS-serien sviker man nu fansen och ger ett annat företag makt och påverka och det ser inte bra ut.

Om Platinum games inc så gärna ville göra ett actionspel fri från den tidigare MGS-historien kunde de väl ha gjort det själva. Att spelet inte bjuder på de 24 årens "Tactical Espionage Action" är också uppenbart då de officiellt säger att detta blir ett renodlat actionspel så allt det klassiska från MGS verkar som bortblåst. Sedan är den utlovade storyn som ska fylla i handlingen om Raiden mellan två tidigare spel som bortblåst och nu är det ett spel som utspelar sig efter det senaste spelet och inte behöver beröra något av den tidigare historien alls.

Den nya trailern ger mig känslan av att detta blir något i stil med Star wars Clone wars, eller Terminator 4. Något som blir känt och säljer p.g.a. att folk förklippar det med något tidigare utgivet som gjorde succe, men sedan inte fyller i story alls utan om om möjligt skapar nya frågetecken, eller inget alls. Musiken, något som varit oslagbart i MGS-spelen verkar inte heller finnas där, trailern är som vilken actiontrailer som helst musikmässigt och det enda som imponerar är väl grafiken.

Nu sägs det dock att Kojima productions övervakar spelskapandet så det blir troget den tidigare MGS-miljön och storyn. Men har man inte hört det förut? För ett kort exempel, JK Rowling skulle övervaka Warner Bros Harry Potterfilmer, och hur klockrena är dom i jämförelse med böckerna? Nu är Hideo Kojima fortfarande med i spelskapandet så man kan ju alltid hoppas det blir ett bra spel, men jag tror inte det. // Max Colliander

Den här boken är någon sorts av "vitbok" som behandlar den sanna storyn i Håkan Nessers succebok Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö som också filmatiserats. Sanningen i fallet Bertil Albertsson handlar om vem som egentligen är mördaren i boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Något som enligt Nesser ska finnas ledtrådar till i Kim Novak-boken så jag läste den en extra gång bara för det för så många år sedan. I boken får man följa författaren när han återigen åker iväg och träffar de sanna personerna ur boken och hans egna funderingar och aningar.

Jag minns redan i högstadiet när Nesser besökte min skola och varenda elev verkade tycka det var såå tråkigt medan jag satt längst fram nyfiken och frågade massor om boken. Han berättade då att sanningen i fallet Bertil Albersson skulle avslöjas typ tio år senare men att han kunde berätta i extrema fall ex. för folk som låg på dödsbädden. Jag har inte envetet väntat, men tog ändå och lånade boken på biblioteket så fort jag fick höra om att den kommit ut.

Personligen måste jag säga att jag är besviken på denna bok som skulle avslöja det stora hemliga liksom. Dels är det inte som jag trodde att det nånstans i boken skulle finnas ett bevis för vem mördaren var om man bara läste noggrant, så var det alltså inte. Samtidigt diskuterades min egna teori inte alls i boken vilken jag ändå tyckte var ganska smart om de tre misstänka. Att man heller inte får något definitivt svar på vem mördaren är var ju trist. Boken får 3 av 5 i betyg // Max Colliander

Var ute och promenerade och tog svängen förbi Gamla Uppsala. Tycker det är rätt trevligt och vara ute och gå på kvällarna. Minns en gång lite särskilt då jag gick förbi en villa och en hund som var rätt stor började skälla och rusa längs staketet med sin husse som ropade argt åt den och komma tillbaka.

Förut varit med om liknande men kände på mig att den här hunden bara ville leka men tycker ändå man ska ha mer koll över sin hund, särskilt då den hade förmågan att hoppa över staketet och komma fram till mig. Hussen rusade i ilska mot hunden eftersom den inte fick bete sig så och hunden som hette Lucy försvann kvickt, åt andra hållet. Han började ropa efter henne och jag frågade om jag kunde hjälpa till kändes ju lite som om det var mitt fel som kommit gående förbi. Men han sa att det var lugnt och jag fortsatte gå.

Det jag egentligen reagerar över i denna berättelse var hur han ropade, och ropade, och ropade efter hunden som inte verkade komma tillbaka. I säkert fem minuter hörde jag hur han ropade efter hunden så jag började ju fundera lite.

Kan den ha velat dra iväg för att den inte trivs hos sin ägare, eller vad i hela fridens namn kan den ha hittat som var så intressant att den helt struntade i husses rop efter den och kom hunden nånsin tillbaka? Får la hoppas det. Jag fortsätter och promenera i alla fall men blir inte så ofta nu i kylan. // Max Colliander

Lite sent ute men i helgen blev det julbak hos Elin. Hade dock ätit tre stora rullar med tacos så jag åt knappt av pepparkaksdegen som är så god. Men nu är pepparkakorna slut och de andra kakorna med som bakades. Gott var det i alla fall. // Max Colliander

Jag har inte läst Sune-böckerna på evigheter men de har ändå alltid stått framme. Funderade på och skänka bort de få böcker jag har eller packa ned dom så de inte tar plats i bokhyllan men kände att jag borde provläsa en bok och se vad jag tycker om dom numera.

Boken jag valde ut var Sunes hjärnsläpp. Förvånande nog så skrattade jag vid många tillfällen i boken åt Sune och hans familjs bravader. Boken är fristående så man hänger med även om man inte läst de tidigare böckerna. Man får följa Sune som nu går i fjärde klass och hans pinsamma familj, framför allt pappan är mycket pinsam (i tv-versionen görs för övrigt pappa Rudolfs roll av en strålande Peter Haber). Hjärnsläppen som Sune får är ett återkommande fenomen i boken men den hade säkert kunnat heta något annat med.

Boken känns inte helt hundra, och en sak jag alltid ogillat med böckerna om Sune, och Bert som är skrivna av samma författare (Sören Olsson och Anders Jacobsson)är hur de "luras" med sidorna i boken och slänger in massor med taktiska mellanrum så många tomma helsidor finns om än utspridda så de inte märks så tydligt. Men då boken bjöd på flera skratt och underhållning så kommer jag nog läsa flera böcker om Sune framöver. Kan väl ge boken en stabil 3 av 5 i betyg // Max Colliander