Börjat spela det allra första spelet i MGS-serien nu, Metal Gear heter det kort och gott. Spelet är inte alls så irriterande som man varnats för men det är ju klart man märker att det är gammalt, från år 1987. En Fox Hound-medlem (Gray fox) har infiltrerat militärbasen Outer Heaven som tagits över av terrorister. Med på radiolänken är ingen annan än Big Boss.

Att spelet är så gammalt och simpelt har sina för- och nackdelar. Jag undrar ju verkligen hur de tänkte att spelaren skulle stå ut med den höga sirensignal som hörs varje gång man försöker ringa Big Boss på sin Codec och han inte svarar. Men att det är så simpelt gör ju också att fiendens synfält är uruselt, man kan stå bredvid, eller framför dom men de kan endast se rakt rakt fram liksom så det är lättare att infiltrera basen än det först ser ut.

Nu spelar jag spelet för storyns skull och det är det som lockar mig men spelet är ändå över förväntan, nostalgin är ju totalt i princip allting. Man har givetvis cigaretter från början, och olika level-kort för att komma in i olika rum.

Nu ska jag inte bli alltför långrandig, men vi som tyckte att MGS-serien i allmänhet varit en röd tråd med nostalgi under spelen som kommit 1998 och framåt kan nog inte sätta oss in i den nostalgin som spelarna som spelade Metal Gear 1987 känt när de nyare spelen som kommit tio och tjugo år framåt. Jag ser fram emot och fortsätta spela Metal Gear då det är rakt i genom awesome! // Max Colliander

Lyssnar på denna härliga låt:P. Jag är inte sjuk, jag är partysvensk haha. // Max Colliander

Tänkt skriva detta inlägg ett tag och nu verkar ju True talent vara slut för denna säsong likaså Idol. Dessa båda tv-program går ut på att hitta någon som har en musikalisk förmåga. I Idol är det just en stjärna man ska hitta som skivbolag kan tjäna pengar på. I True talent vinner man inget skivbolagskontrakt utan får pengar i vinst istället och det är fokus på att hitta "Sveriges bästa röst".

True talent pepprade på med reklam och jag tyckte det verkade spännande även om reklamen i längden avskräckte mer än lockade då man tröttnade på hur ofta den gick. Istället för en jury är det tre coacher och i början går mycket ut på att deltagarna ska sjunga utan att de som röstar ser hur de ser ut. På så vis är det mer ärligt än Idol tycker jag där så mycket mer än rösten spelar roll.

Idol, ja behöver jag förklara mer alla vet nog precis vad det är för tv-program och dessa två program är rätt liknande med finaler en gång i veckan då någon åker ut men nu till jämförelserna.

True talent är tråkigt, tyvärr. De tre coacherna är inte mycket för underhållning och när de kommenterar deltagarnas framföranden är de mer i stil med Småstjärnorna-juryn från 90-talet där allt bara är gulligull och så professionella känns dom inte heller. I de första programmen kändes det lite som i något Top model-program då deltagarna verkade tävla i att tycka synd om sig själva och hon har haft det så svårt eller han har gjort dittan och dattan i sitt tidigare liv, so what?

 

True talent hade dock fördelar med. Relativt ofta sjöng artisterna egna låtar och Paulina från mitt lokala Willys framförde en jättebra låt tidigt i programmet och blev snabbt min favorit. Tittarna får ringa och rösta och de två med minst röster får duellera akustiskt alltså sjunga om en ny låt utan så mycket musik i bakgrunden och sedan avgör coacherna vem som får åka ut. Jag gillade den delen av programmet men så fort coacherna öppnade sina munnar började tristessen och teatern kändes det som. Sedan uppmanas tittarna att bara rösta efter hur deltagarna låter vilket självklart inte alla gör utan utseende och framträdande och låtval avgör ju med så hela grundidén faller ju lite på sig självt. Och det fanns liksom ingen underhållning i True talent, deltagarna sjöng ju bra ibland men underhållningen kändes inget vidare, det är ytterst få framträdanden jag ens minns och jag minns att när jag testade och se Idol en fredag så gillade jag fler bidrag den kvällen än jag gjort under hela True talent-säsongen.

 

Hm detta skulle bli ett inlägg där jag jämförde programmen men det blev snarare en sågning av det ena. Men det är kanske inte mer än rätt så som jag upplevde programmet. Efter ett tag började också annat dyka upp på söndagkvällar och jag brydde mig inte så mycket om att ta reda på vem som åkte ut eller att se fram emot nästa söndagkväll. Idol må vara cyniskt och elakt mot deltagarna ibland men jag tittar inte på tv en fredagkväll för att bli arg på en vuxen person (typ Bard) som får betalt för att ta ut det i svängarna och kritisera en deltagare lite extra hårt. Kan dock påpekas att jag tröttnade på TV4s hetsjakt på youtube och slutade titta på Idol med efter ett tag.

Kollade på Henrik Schyfferts dvd The 90s - ett försvarstal igår. Så jäklans bra! Så kommer alltid på en massa 90-tals musik jag vill lyssna på då. Så sitter och gratislyssnar på No Doubts låt Don´t speak nu:). / Max Colliander

Donna Burkes fina låt från Peacewalker, här i en liveversion. // Max Colliander

127 hours, en film baserad på en verklig händelse om äventyraren Aron Ralston. Ralston är en i de flestas ögon rätt galen äventyrare som istället för att sitta inne och se på tv drar ut med cykeln till berg- och ökenområden som är helt öde.

Under den här turen vi får följa med honom på går det dock snett. Ett relativt litet klippblock rasar och kilar fast hans arm mitt bland alla klippor långt ned i en skreva, och det är där filmen till stor del utspelar sig, låter inte så underhållande va? Men det är det, en nagelbitare utan skräck och känslan av att det är en verklig händelse känns i ryggraden.

Bortsett från en bra story så är det skådespelaren James Franco som lyfter filmen till en så hög nivå. Under de dygn han sitter där får vi följa hur han tänker och hur han mår och mer eller mindre desperata tillvägagångssätt för att försöka ta sig loss. Det är t om nästan så att man får en tår i ögat i slutscenerna. En riktigt bra film som är värd och se även om man inte tycker den låter så intressant. En stark 4 av 5 i betyg från mig. // Max Colliander

Är den en sak man lärt sig av att onlinesurfa bakrecept så är det att det aldrig blir lika mycket som det står att det ska bli. Panikbakade lite precis och hittade recept på chokladbollar på arla.se. Enligt receptet ska det bli 35 st chokladbollar och på bilden är det ju inte precis jättesmå bollar man ser.

Men gjort är gjort och jävligt goda blev dom, men blev det 35 st? Nja inte riktigt, 25 st då? Nepp. Nu gjorde jag dock visserligen stora så att det gick fortare men av detta recept fick jag 6,5 chokladbollar och jag rullade dom bara lite större än jag brukar. Så kan det bli, så får njuta riktigt ordentligt sen. Hej svej god jul och gott nytt år i förskott eller vad man säger. // Max Colliander

Donna Burke har gjort denna låt till tv-spelet Metal Gear Solid Peacewalker, som jag äntligen ska få spela snart:D / Max Colliander

Heavens divide
Petals of white
Cover fields flowing in grieving tears
And all the hearts once new,old and shattered now
Love can kill,love will die
Give me wings to fly
Fleeing this world so cold
I just wonder why

Cold as the dark
Now my words,are frosted with every breath
Still the hate burns wild,growing inside this heart
When the wind changes course when the star align
I will reach out to you and leave this all behind
When heavens divide

When heavens divide
I will see the choices within my hands
How can we ever protect and fight with our tiny souls
Let me shine like the sun through the doubts and fear
Do you feel the storm approach as the end draws near

When heavens divide
Time will come to softly lay me down
Then I can see her face that I long to see
And for you,only you I would give anything
Leaving a trace for love to find a way

When heavens divide

I will dive into the fire
Spilling the blood of my desire
The very last time
My name scorched into the sky

When heavens divide
I will see the choices within my hands
How can we ever protect and fight with our tiny souls
Let me shine like the sun through the doubts and fear
Do you feel the storm approach as the end draws near

When heavens divide
Time will come to softly lay me down
Then I can see a face that I long to see
And for you,only you I would give anything
Leaving a trace for love to find a way

When heavens divide

And for you,only you I would give anything
Leaving a trace for love to find a way

When heavens divide