Det här är uppföljaren till klassikern Apornas planet, från 1968. Denna film nr två av flera utkom år 1970 och är alltså rysligt gammal.

Ett team amerikanska astonauter landar på samma planet i samma tid som i den första filmen i syfte att söka efter de i första filmen. Strax efter kraschlandningen är Brent den enda överlevande och han slår följe med Nova i sökandet efter Taylor och hans besättning.

I den förbjudna zonen sker märkliga, övernaturliga saker och under sökandets gång planerar aporna en invasion av den förbjudna zonen. Filmen låter inte så intressant och det är den inte heller. Ett praktexempel på när en uppföljare av en klassiker bara blir dålig. 1 av 5 i betyg. // Max Colliander

Mesigt, det är det första ordet som flyger genom mitt huvud när jag lyssnar på Kents nyaste låt, 999 som kom ut idag. Det är singeln till det kommande albumet "Jag är inte rädd för mörkret". Låtens text lovade mer än musiken gav.

Nu har jag bara lyssnat på låten 2 gånger men spontant får jag en illavarslande känsla, hoppas hela albumet inte låter så här. En blandning av Markus Krunegård, Broder Daniel och Gyllene Tider. Inget ont om de men det är inte Kent.

På Kent.nu står titeln "Sveriges största rockband", vad är då detta? Någon medelmåttig smått trallvänlig låt med långa nödrim, med musik som påminner mer om någon dryg pop än hård rock. Jag kommer säkert gilla denna låt mer framöver, men mitt första intryck var inte bra. Ser fram emot turnén i sommar och hoppas bandet spelar mycket från sina tidigare album. // Max Colliander