Jag tog ensam tåget till Eskilstuna på fredagsmorgonen för att se Kents konsert i deras hemstad. Det blev dock ett litet äventyr. Redan på tåget mot Södertälje var det trevlans och snackade hela vägen med en typ jämnårig kvinna som arbetade som Sjökapten i det militära, intressant och det är ju roligt och lära känna människor man aldrig träffar igen och aldrig behöver något namn på.

 

Framme i Eskilstuna köpte jag proviant för att klara dagen och vägbeskrivningen till nians busshållplats var pålitlig in i det minsta. Dock skulle inte nästa buss till Sundbyholms slott gå förrän efter ca 1,5 timme och jag ville ju inte vänta. Frågade en gammal tant i vilken riktning jag borde gå och sedan bar det av. Liftade först med en lastbilschaufför till en stor rondell och strax därefter stannade en bil med en man och hans lille son. De var med trevliga och körde en liten omväg så jag fick skjuts ända fram.

 

Väl framme vid Sundbyholm slott var det rätt många som samlats redan.

Att jag var en av de tidigare som kom bekräftades när jag fick siffran 83 på handen för att komma in i den ordningen, 1-100 tror jag det var som fick siffror. Såg en del som ritade dit egna siffror men de hade alla skrivit 747 i stället. Det var skönt att man inte tvingades stå i en kö hela tiden utan kunde socialisera sig lite och ta det lugnt i skuggan då insläppet inte började förrän kl 17.30.

 

Väl när kön började bildas träffade jag 6 personer som blev mitt sällskap för kvällen. Minns bara namn på tre-fyra st av dom nu dock. Vi hamnade i rad fem framför scenen. Vi fördrev tiden med att spelade kort, läsa högt ur en bok och dricka cider m.m. som man kunde köpa på festivalområdet.

 

Nästan exakt kl 21.00 på utsatt tid föll lakanet och konserten började. Mer om den i ett annat inlägg, men det är inte utan anledning jag såg Kent spela live för fjärde gången. Efter konserten var det mörkt ute och tusentals och åter tusentals med människor vallfärdade ut mot parkeringarna och den enda väg som gick drygt en mil in mot stan.

 

Några bussar tror jag inte gick och från andra hörde jag att väntetiden för taxi var nästan en timme. Jag liftade men hade inte lika tur denna gång, dels för att den planerade sovplatsen gått om intet och dels för att ingen ville plocka upp en ensam man som ville in till stan. Jag hade egentligen gett upp hoppet om lift när en större bil med flera rader av säten stannar upp. Det hade plockat upp fler liftare innan mig och hade en plats kvar.

 

Jag nämnde lite i förbifarten att jag saknade sovplats och världens snällaste Eskilstunamor löste det så in i norden bra. Efter att alla liftare droppats av och hennes dotter med pojkvän droppats av åkte vi ut på landet där hon och hennes karl bodde. De bakre sätena fälldes ned och jag fick en tjock madrass ovanpå, filtar, kuddar och en stor sittdyna att täppa till mellanrummet med. Hade lampa i taket så läste lite serier, fick juice och gick på toa en snabbis inne i villan.

 

Jag sov väldigt bra och vaknade bara några få gånger då det var kallt

(bra med två filtar) och sedan varmt när solen brassade på men då la jag sittdynan som gardin och det blev mycket skönare. Kl 10.00 var det frukost inne i huset och jag fick hälsa på karln och några husdjur bl.a. en hund, katt och en nyfödd kaninunge. Efter frukosten fick jag skjuts in till stan och stationshuset och tackade så himla mycket för allt.

 

Väl i city hade jag några timmar och slå hål på. Hittade två unga män från Jehovas Vittnen som jag konverserade med och de tog gärna min väska under ca 40 min så jag kunde ta en powerwalk i stan. Sedan hittade jag av en slump Eskilstunas egen Kent-butik och köpte bl.a. de senaste albumet.

 

Det blev alltså ett händelserikt och äventyrligt dygn, ångra inte de 999 saker du gjorde, utan de du inte gjorde. Tack Eskilstuna - på återseende någong gång. // Max Colliander