En sån besvikelse! Det är väl det första jag tänkte efter filmen och jag är ärligt talat glad att jag inte såg den på bio. Filmen är ryckig, man hänger inte med och känslan av deckare från Män som hatar kvinnor (film nr ett i trilogin) är som bortblåst. Visst kom det en och annan aha-upplevelse men det var inte särskilt många.

Del två i en trilogi är ofta minst bra då den mest banar väg för den avslutande delen. Sedan är det värt och påpeka att jag sett och läst del ett, men inte läst Flickan som lekte med elden. Jag är övertygad om att boken är väldigt, väldigt mycket bättre än filmen. En höjdpunkt var dock en av torskarna som fick en mycket tung roll. Vet inte hans namn men har mest sett han i gulliga svenska familjekomedier tidigare så var kul och se han i en helt annan roll.

Paolo Roberto spelar sig själv i Flickan som lekte med elden, flipp eller flopp? Svårt och säga faktiskt. Ibland kändes det bara så fel, så himla fejk. Han är sig själv, ingen skådespelare, vad har han i filmen och göra? Men samtidigt vore det konstigt om en annan spelade honom då man vet precis hur han ser ut. Jag tror de som gjorde filmen hade ett svårt val och det är ju ändå kul att han ställde upp.

Det känns omöjligt att inte jämföra Flickan som lekte med elden med Män som hatar kvinnor, och den sistnämna är en av de bästa svenska deckarna någonsin tycker jag en oerhört bra film. Så i förhållande dras betyget ned ytterligare på Flickan som lekte med elden.

Jag är mer sugen på att läsa boken nu, men vet inte om jag pallar. Ska se den sista delen i trilogin och kommer säkert se om Flickan som lekte med elden någon gång, kanske när jag läst boken och förstår mer av handlingen som säkert försvinner i filmen. Ger Flickan som lekte med elden 2 av 5 i betyg, och tvåan är inte särskilt stark heller. // Max Colliander