Var på väg hem från Årsta och hade gått hur mycket som helst under dagen, klockan var mycket och satte mig för att vila utanför GC. Rätt som det är dyker två killar upp varav den ena vinglar en del, försöker stjäla en stol men hans kompis hindrar honom. Sedan rusar han emot mig och visst blir man lite rädd.

Men det han gjorde var och plocka fram en stor bukett blommor som han prompt ville ge mig. Vid en lyktstolpe nästan hemma la jag dock ned buketten (inte alldeles fräsch). Det såg lite sorgligt ut dock, som om någon nyligen dött vid lyktstolpen. Men trevligt värre i alla fall, inte en vanlig kväll. // Max Colliander

Fick höra om Säpojoggingen som skulle vara den 19 juni några dagar tidigare och tyckte idén var helkul. Alltså skulle man i Stockholm på årsdagen av det kungliga bröllopet samma tid och samma rutt jogga som Säpo-vakterna gjorde år 2010 längs kortegen. En kul grej utan större betydelse alltså.

Så strax före kl 16.30 var jag på tunnelbanestationen i Gamla stan och såg direkt några hemliga agenter, hälsade på kollegorna och drog strax därefter vidare till Storkyrkan där samlingen skulle ske. Iklädd svarta lågskor, svarta byxor, vit skjorta, svart kostym samt solglasögon och hörsnäcka samlades enligt min uppskattning nästan 100 deltagare vilket var ungefär vad jag förväntat mig trots det dåliga vädret.

Media var på plats och turisterna var väldigt nyfikna på vad som pågick. Strax efter kl 16.45 ställde vi sedan upp oss 5 personer per led och joggingturen tog sin början. Det var riktigt kul och jogga genom huvudstaden med alla andra och budskapet för mig var mest en rolig grej och driva lite med Säkerhetspolisen.

4,7 km senare och totalt utmattad men stolt över att jag klarade hela sträckan med lågskor och allt var vi i mål och hälsades välkomna av någon som arbetade för kungen, hovmästaren tror jag det var. Pratade en del med två journalister som var snälla nog och skjutsade mig en bit in till city igen.

Säpo-joggen 2011 var väldigt spontan kändes det som och visst kan en del saker förbättras till år 2012 års Säpo-jogg men mer om det någon annan gång. Intresset verkar vara stort i alla fall och då har jag som målsättning att klara hela sträckan igen fast med mindre flås. Det finns givetvis en massa länkar men söker man på "Säpojoggen" på Youtube hittar man en massa videoklipp.

En del av den massmediala uppmärksamheten:

Joggade i Säpos fotspår - TV-inslag på SVT

Hallå där.. - SVD-artikel inför

Sugen på Säpo-jogg? - SVD-artikel

En jogg i kronprinsessparets kortegespår - Artikel på DN

Skådespelarna Giovanni Ribisi och Cate Blanchett strålar ordentligt från början till slut i denna vacka film. Filmen utspelar sig i Italien och Philippa (Cate Blanchett) är trött på att myndigheterna inte gör något åt droghandeln och korruptionen som dödat flera unga elever på skolan där hon är lärare. Hon tar lagen i egna händer och placerar en bomb hos en ledare för knarklangningen, som utåt sett är chef på ett respektabelt företag. Hon tar på sig ansvaret för bomben och är redo att ta sitt straff. Först på polisstationen får hon höra vad hennes gärning fått för hemskt resultat. Med på förhören finns Filippo (Giovanni Ribisi) som snabbt förälskar sig i den förkrossade läraren som nu terrormisstänks. 

Detta är en film med rätt så lite dialog. I stället bygger filmen mycket på känslor, och musiken gör mycket för känslan i filmen. Heaven är en film värd och se flera gånger och en otroligt bra film helt enkelt. En stark 4 av 5 i betyg. // Max Colliander 

Var på väg hem från Stockholm och passade på och slinka in på Donken för att handla någon hamburgare. Kön var rätt lång och personalen såg riktigt stressad ut, en i personalen såg brutalt stressad ut och verkade knappt veta vad hon gjorde, röd i ansiktet och fler och fler kunder kom tillbaka med påpekanden på sina beställningar som inte varit vad de beställt. Jag stod ju där och hade inte så mycket och göra, och tyckte synd om arbetaren som fick ta emot suckar och arga blickar från kunder. Det är ju inte hennes fel hon gjorde väl så gott hon kunde tänkte jag, de borde i stället anställa fler.

Jag plockade upp ett block och med en penna började jag skriva rätt fult men ändå en liten lapp jag rev av. Jag skrev något i stil med "Du är skitstressad, stressa inte sönder! Be chefen anställa fler i stället, hoppas du är medlem i facket. Sköt om dig!". Sedan insisterade jag på att ge lappen till henne när hon tog betalt vilket hon också gjorde om än med en lite förvirrande blick.

Sådant här stör jag mig på rätt mycket i samhället rent allmänt. En sen kväll på stan går jag nästan aldrig och äter på restraurangen Max i city. Det är alltid långa köer och underbemannad personal som stressar sönder sig, i alla fall de kvällar jag varit där. Vill företaget inte ansälla fler väljer jag hellre och äta på ett ställe där personalen har en drägligare arbetssituation. Gjorde samma sak på GC en gång, fanns ju andra butiker och välja på då. // Max Colliander

Det tog sin tid men har nu sett den tredje och sista filmen i Millennium-trilogin. Böckerna med samma namn är skrivna av Stieg Larsson. Jag tyckte den första filmen var riktigt bra och hade höga förväntningar på film nr två, vilken blev en besvikelse. Därför har jag inte varit så sugen på att se denna sista film.

Men rätt snabbt in i filmen blev det spännande och jag såg den i ett nafs fast det var på en datorskärm. Filmen tar vid där den andra (Flickan som lekte med elden) slutar och den tar fart direkt in i handlingen. Skådespelarna är på topp och trots att detta är en film som är sorglig och har en del hemskheter i sig gillar jag hur hoppet hela tiden finns där. Filmen bjuder på många höjdpunkter och är absolut värd och se igen. En stark 4 av 5 i betyg. // Max Colliander

Denna lilla produkt bär skulden till att jag la ned min nästan ett år långa bojkott av köp av nya filmer. Trodde aldrig den skulle släppas i Europa så efter att ha sett den japanska trailern för så längesen tänkte jag inte så mycket mer på den. Spelet är en rätt fristående uppföljning till tv-spelet Final Fantasy VII.

Med den lilla bakgrunden av hur filmen kom till kan man ju säga att förväntningarna inte var särskilt höga, filmen skulle ju bli en kassako i alla fall och för mig kändes det väl mer som en princip att jag bara måste se den, priset var ju helt okej i alla fall.

Animeringarna är snygga och ifall man spelat spelet tidigare finns det väldigt mycket och hämta i denna film. Alla rollfigurerna är med och ett antal år har gått. Cloud är lika tillbakadragen av sig som tidigare och Baretts dotter har blivit några år äldre men ännu ett barn. En sjukdom lik pesten sprider sig över planeten och ingen vet riktigt lösningen men folk dör. Kan det stämma, ryktena om att Sephiroth är på väg tillbaka? Typ så är handlingen.

Jag tycker filmen var riktigt snyggt gjord och nostalgin vägde tungt i positiv mening. Handlingen rullade på bra och det var ju kanon att filmen inte bara väckte nya frågor utan även band ihop frågor och gav dom svar, så att man förstår mer av storyn från spelet genom och se filmen. Tycker dock actionscenerna ibland var alldeles på tok för långa men så var ju filmen i någon specialversion med typ 30 minuter extra actionscener, hade man ju kunnat vara utan i och för sig. Men filmen får i alla fall 4 av 5 i betyg och jag kommer se den igen ganska snart tror jag. // Max Colliander

Så har nationaldagen kommit och passerat. Tycker det var skönt med en ledig dag så helgen blev lite längre. Eric Saade uppträde i stan men kändes inte särskilt pepp. Är ju bara två låtar jag hört ändå, skulle säkert ha varit alldeles för mycket folk och trängsel och hans publik är kanske i stil med Darins vilket jag minns kunde vara rätt drygt. Nu har jag dock aldrig varit på en konsert för att se Darin men det var flera andra som uppträdde efteråt jag ville se.

I stället blev det en riktig hemmadag och lyxade till det med massor av läsk och hemkörd pizza. Riktigt gott vart det. // Max Colliander

Tog och såg filmen Tusen gånger starkare strax innan jag läst klart boken. Blev en sån där grej man bara ska ta en kort titt på och sedan fastnar man och kollar klart på hela filmen (hänt förr med). Jag tycker filmen, som är baserad på boken med samma namn är riktigt bra men självklart finns det uppenbara brister som är så mycket bättre i boken.

Bland annat får man endast följa klassen och Signe i skolan och inte i hemmet som i boken vilket också är välldigt intressanta scener i boken. Stereotyperna på eleverna är väldigt ytliga i filmen och det är ju självklart men ändå synd då det ger ett oseriöst intryck. I boken förmedlas skoleleverna mer utifrån tankar och funderingar men en film kan ju inte gå så mycket på djupet tyvärr.

Höjdpunkter finns det gott om i Tusen gånger starkare och låten som är temat för filmen passar utmärkt. Skådespelarna är alla lysande utom en av de vuxna tycker jag men i det hela är filmen verkligen jättebra. Handlingen förklaras rätt bra i denna trailer.

Betyg för filmen känns riktigt svårt och ge då jag oundvikligt jämför med boken som är bättre. Men jag vill ändå ge filmen 5 av 5 och kommer se den igen. Femman är dock inte helt klockren men ja, en fyra skulle kännas för dåligt. // Max Colliander

Såg filmen på bio och visste inte vad den handlade om mer än att det var lite samma folk som i filmen I rymden finns inga känslor. Spontant gillade jag inte filmen helt hundra, kändes som att något saknades och det var kanske balansgången mellan komedi och drama som gjorde det. Charmig, men inte så rolig, lagom underhållande.

Hur många lingon finns det i världen är baserad på hur Glada Hudikteatern bildades och efter lite efterforskning har jag nu fått bekräftat att alla utvecklingsstörda i filmen typ bara spelade sig själva. Jag förstod att två av dom gjorde det men att de som sjöng i kyrkan är just de personer IRL som sjöng en Kent-låt i Melodifestivalen är ju awesome. Vill se filmen igen nu bara för det. Filmen får en stark 3 av 5 i betyg. // Max Colliander

 

Var en fest ute på landet man blivit bjuden till då. Så vi tog bussen ut och på en väldigt smal väg började det skaka som bara den så man fick både hålla i sig och ha bältet på. Det kändes lite som att åka berg och dalbana faktiskt. Smart som jag var utbrast jag något om att det ju var på den vägen som typ åtta personer dog när bussar kolliderade för några år sedan, folk vart ju inte mindre rädda av det.

När så bussen började ryka och chauffören gav upp så stannade vi till längs vägkanten. Det var väldigt kallt ute så folk satt kvar i bussen och sysselsatte sig bäst de kunde, en hel del med alkohol då det var helg. Själv pallade man inte bara sitta och vänta utan gav mig ut på vägen med de andra. Chauffören och några till hånlog nästan när jag sa att jag tänkte lifta för det där kunde ju ta hela kvällen och fixa. Men tji fick dom.

Inom loppet av tio minuter stannade en bilist och plockade upp oss. Vi beskrev vart vi skulle och hon sa att det skulle bli en liten omväg för henne men att det var okej bara hon ringde sambon och sa att hon blir lite sen. Denna bilresa blev då rätt intressant, för inte hittade vi rätt heller. När vi var nära Gimo och jag satt med luren och försökte få tag på husvärden som skulle bo flera km från busshållplatsen fick vi i alla fall svar att vi åkt alldeles för långt. Men bilisten Sofia, 35 år var hur snäll som helst och körde tillbaka och vi fann slutligen busshållplatsen. Tack och hej och hon for iväg. Sophie skulle komma med en senare buss och den kom endast 2 min därefter. Och tacka fan för att den bussen hämtat upp alla på vår tidigare buss.

Kort och gott tjänade man två minuter på att lifta. Men kul var det! // Max Colliander

Är så sällan man köpet böcker men i år har jag faktiskt inhandlat fyra stycken, känns kul för jag gillar ändå att läsa då jag tar mig tid till det. Under en tripp till den kungliga hufvudstaden föll jag in på en bokshop och spontanhandlade två böcker på en gång.

Den ena heter Tusen gånger starkare, den andra boken var om Barney Stinson i serien How i met your mother, kul kul. Tidigare i år köpte jag boken Ingenstans under himlen // Max Colliander

Läst ut boken Tusen gånger starkare, och oj vad fort de gick. När jag för första gången öppnade boken läste jag en tredjedel och sträckläste den mest hela tiden. Boken har filmatiserats och det var från en bio-trailer jag fick upp ögonen för storyn. Författare: Christina Herrström.

En helt vanlig högstadieklass i Sverige, killarna tar plats, tjejerna får mindre luft i klassrummet och alla är insatta i sina roller. Det funkar, så länge alla accepterar det. Men så kommer en ny elev till klassen, Saga. Saga är tusen gånger starkare, enligt bokens huvudperson den tyste Signe. Saga gör uppror och påpekar när lärarna favoritiserar killarna, och hon tar plats, hon håller inte käften. Hennes bakgrund är intressant men den återberättar jag inte här men jag gillar verkligen hur hon själv först inte förstår att hon är radikal, hon är ju bara så som hon lärt sig vara.

Boken speglar det samhälle vi lever i idag och författaren gör det riktigt riktigt snyggt. Jag skulle nästan kunna tycka att denna bok bör vara obligatorisk läsning i skolan inte bara för eleverna. Att jag själv känner igen mig är ju också intressant och visst har man varit i en av de där klickarna, haft en roll för att passa in samt läst alla fina ord om skolornas värdegrunder.

En annan sak jag gillar så mycket med boken är också att den inte utmålar någon som ond, även om man kan tycka att Mimi är en jävla bitch så är hon också iklädd en roll, en människa som har känslor och vill bli omtyckt och accepterad. Berättartekniken är bara bra och Signes analyserande tankar är lysande. Boken var otroligt bra och jag behöver inte fundera över betyget, 5 av 5. // Max Colliander